Vet ni min finaste Seppi i världen har blivit moster. Det är så jävla stort! Moster Seppi lixom. Lyllos den ungen. 
Det blir ingen bäbisexploatering här så ni får gulla till den här fina bilden istället! 

Förlåt för att jag tjatar men ni måste verkligen läsa Medealand av Sara Stridsberg. Den är så otrolig! Förutom att gåav på mitten av känslor har jag också fyllts med ett sjukt sugen efter att spela teater igen. Igår när jag träffade min gamla teaterlärare blev suget ännu större! Fy fan vad jag skulle vilja gå in i en roll och stå på en scen igen. Hur som ska jag nu läsa en annan pjäs av Sara. Den här vet jag ingenting alls om förutom att den också har spelats på Dramaten tidigare.   
Puss på er vänner. Och god natt sen... 

De flesta av oss (i Sverige) har studerat engelska sen vi gick i fyran. Några har säkert gjort det ännu längre. Massor av filmer, musik, spel mm är på engelska och när vi reser pratar vi engelska. I Sverige är vi rent generellt bra på att kommunicera på engelska. Ändå är det ont i huvudet, dunka huvudet i väggen jobbigt att hålla på med "language analyses" alltså det här med att avgöra ordklasser och satser mm. (Jag blir uttråkad bara av att skriva det här) Så då är min fråga om det nu är så att grammatik är så jobbigt när det kommer till ett språk många av oss är riktigt bra på varför tror då Skolverket mm att vi ska klara av det i språk vi nyss har börjat lära oss? Jag har pluggat franska och spanska flera terminer men jag vågar typ ändå aldrig prata för jag e så rädd för att grammatiken ska vara fel. Vad e det för metod egentligen? All forskning om språkinlärning visar att det är fel att nöta grammatik i början av inlärningen men ändå består de flesta kurserna av massor av grammatik? Vad är poängen med det. Det enda som händer är ju att vi förlorar modet att prata. I skolan behandlar de språk som om det vore matte. Och det är det inte. Språk är inte statiskt och det som är fel kan ändå bli så rätt. Det är ju just därför det är så intressant.