Mina gymnasie år kan enkelt summeras genom en artist. Håkan Hellström. Jag har stått i långa signeringsköer, sovit på parkbänkar, ritat stjärnor under mina ögon, haft matroskläder, hoppat, trängts, skrikit och gråtit och allt det här för Håkan. Håkan Hellström. Och fortfarande när jag hör en Håkan låt spelas fylls jag av kärlek och lycka.

 

 

 

Så det är inte så konstigt att jag och Seppi min älskade Håkan vapendragare kom ut från biografen med löjligt stora leenden efter att vi hade sett "Känn ingen sorg"

 

Hela filmen som ska vara nån form en musikal baserad på Håkan Hellströms låtar är en enda stor orgie i klyschor. Det finns absolut ingen nytänkade med filmen alls.

Den över sexualiserade, sårade rikemans dottarn, den tafatta talagngfulla musikern, den galna, rockiga vännen och en jävla massa andra klyschor avlöser varandra och tillsammans bildar de en skämsfilm som bara ett äkta Håkan fan kan vara dum nog att tycka om.

 

 

 

För mig är hela filmen ett manifest av mig som 17 åring. Någon som drömde om mer rock'n roll och galenskap men som fortfarande var så ung och naiv så allt som jag nu ser som ihåligt och ytligt verkade poetiskt och alldeles alldeles underbart.