Det var meningen att den här helgen skulle bli en sån där helg som går till historien av allt festande.
Men det blev inte riktigt så.

Ni förstår ibland kan jag drabbas av en sån fruktansvärd nedstämdhet så hela världen målas svart och det enda jag kan göra är att ligga under ett täcke och lyssna på alla hjärnspöken som skriker i mun på varandra.

Lite så var den här helgen.
Det låter säkert mycket mer dramatisk än vad det egentligen är, men så är det, jag är otroligt känslig och motaglig när det kommer till känslor, människor och min omgivning.

och just nu känns det som det mesta är jobbigt.
Jag är väldigt trött på sthlm, kylan, plastmänniskor, stress.

Jag har länge vetat att det här livet inte är till för mig, jag har bara inte gjort nått åt det.
Och nu börjar det bli dags.
Seriösa planer måste smidas och livet måste förändras!