Det är helt otroligt hur bra uttrycket "tiden läker alla sår" stämmer.

Jag minns när jag och mitt ex nyss hade gjort slut och hur jag bara låg hemma och grät.
Ibland kändes det som att jag inte ens viste hur jag skulle kunna andas igen.
Och jag minns hur ont det gjorde, och hur jag längtade ut ur min kropp för att den bara var fylld av minnen och tårar. Och till och med efter några månader när jag fortfarande blev illamående av sorg när jag påmindes om honom.
Jag minns vilken panik jag hade över att flytta hem till Sverige igen för att jag trodde att Sverige bara gick att bo i om vi var ett par.

Men så utan att egentligen reflektera över det så inser man plötsligt en dag att man verkligen inte bryr sig längre.
Man fantiserar inte längre om att stöta ihop på stan och man själv ska vara så jävla snygg och han ska vara ful bla.bla (ni vet vad jag menar) man kan till och med önska honom väl.

Smärtan är borta, tiden har på riktigt läkt ens sår.

Man kan utan ångest boka sin hem biljett, le åt sthlm och bara känna lycka.
Man kan stöta ihop på stan, säga hej och sen bara vandra vidare, man är så likgiltig att man inte ens OMG ringer sin bästa vän för at berätta om vem man nyss såg.

Allt för att tiden har fått ha sin gång.

Det värt att tänka på när knoppar brister....