Jag har fått frågan många gånger. Hur känns det?
Det känns inte. Ska det kännas? Hur ska det kännas?
Det känns fortfarande inte självklart eller 100% säkert.
Det känns heller inte som att det är jag och Jens emot världen.
Ska det kännas så?

Det känns kul, det känns jobbigt, det känns mysigt, det känns i hjärtat, det känns i hjärnan
men inte mer än förut.
Ska det göra det?

Vi älskar varandra och det känns, men det kändes förut med.
Våra vänner älskar oss, det viste vi innan med men det känns mer och det känns tryggt.

Jag antar att sagen egentligen verken börjar eller slutar här, den bara fortsätter emot lyckliga och mindre lyckliga stunder.
Den fortsätter emot det som vi kallar för livet.
För mig är han livet den där Jens, men inte hela livet....