Jag har en vän, eller är han verkligen min vän? Vi behöver inte nämna hans namn.
Det värsta han vet (efter fattiga och svaga människor) är starka kvinnor. Kvinnor som vet vad dem vill och som inte känner sig hotade av honom.
Med andra ord han gillar inte mig. Fast han måste stå ut med mig för så är livets lott.

En tillställning med oss två förvandlas snabt till ett kamp mellan patriark och människa  (kvinna)

Och då säger Jens: Casey jag älskar dig för att du tar plats och för att du alltid ser till att göra din röst hörd.

NÄ MEN OJ! Tack för att jag får höras, du är så hänsynsfull min älskade.

Med andra ord min kära väns problem med kvinnor blir mitt problem.
Och diskussionen om hurvida han är ett as eller inte reduceras till: älskling stå på dig.
Åter igen en påminnelse om att hans problem är mitt problem, och mitt ansvar, något för mig att lista ut och lösa.

Jag vill inte vara en bitch, jag vill inte behöva försvara mig hela tiden, jag vill vara skön och ljuv och glad.
MEN VAD HAR JAG FÖR VAL?