När jag startade min blogg tänkte jag att jag skulle vara brutalt ärlig om livet i ett förhållande.
Jag skulle bli den som inte höll inne på svårigheterna.

För jag minns så väl hur arg jag kände mig på mina vänner som aldrig berättade om hur jobbigt deras förhållande kunde vara, när jag själv satt och tömde hela min kropp på känslor inför dem.

Så satte jag igång med bloggen.
Jag skulle bli gift, leva tillsammans med en man.
Redan där uppstod det konflikter i mitt huvud.

Jag tror inte att Jag och Jens hur mycket vi än försöker kommer att lyckas leva ett jämställt liv.
Jag tror inte att någon kvinna kommer att lyckas leva jämställt med en man så länge samhället ser ut som den gör idag.

Men han är den mitt hjärta begär så jag gav mig in i spelet väl medveten om motsättningarna.

Och jag skulle blogga om alla upp och ner gångar.

Men så fick bloggen läsare, många fler än vad jag hade trott, läsare som jag inte känner, läsare som jag inte vågar blotta mig inför.

Så det blev bara inlägg om fina stunder.


"Att vara fullkomligt ärlig och öppen på nätet är inte bara dumdristigt utan kan rentav vara skadligt. Vissa saker behöver man behålla för sig själv så att man inte går sönder av andras oömma hantering"

Så här klokt skriver Underbaraclara, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Jag vill skriva om hur jobbigt det att vara två.
Hur ofta jag önskar att jag bara hade mig själv att tänka på.

Men ni som inte känner mig kan ju omöjligt veta hur mycket jag älskar Jens och hur mycket jag vill att det ska fungera, hur mycket jag vill kunna leva med honom.

Så jag låter helt enkelt bli att skriva någonting alls.

Inte för att jag vill dölja dem jobbiga stunderna, men för att vara offentlig är ett val som jag har gjort utan Jens samtycke.