Vad tycker ni egentligen om att man skriver egna löften?

Fint eller töntigt?

Vill verkligen släkt och vänner lyssna på när man berättar hur mycket man tycker om varandra?
Har dem inte förstått att man älskar varandra redan?

Jag är alldeles för kännslig när det kommer till sånna här sentimentala stunder.
Inte kännslig så jag gråter utan kännslig så jag tycker att allting är så pinsamt och är töntigt.

Jag skulle nästan (bara nästan) kunna ställa in bröllopet om Jens ville att vi skulle skriva våra egna löften.

Men sen vet jag ju att Jens tycker att sånt här är ännu töntigare än jag....ahh vi passar så bra.