GIRLS OCH VITHETEN Tv-serien Girls har hyllats i Sverige – men i USA har den också fått kritik. Seriens skapare Lena Dunham skildrar Brooklyn som om det vore stadsdel där bara vita människor bor, när det i själva verket är ett av de mest etniskt blandade områdena i Amerika. Dunham visar bara upp det homogena samhälle hon själv känner till. Problemet är att hon samtidigt ger en falsk bild av vår samtid, skriver Amat Levin, redaktionschef på Nöjesguiden.
När HBO-serien Girls, vars andra avsnitt sänds i SVT ikväll, nådde den amerikanska publiken förra året möttes den av en flerstämmig hyllningskör. Skaparen Lena Dunham hade lyckats fånga det hippa New Yorks puls, bjöd på mer komplexa kvinnoporträtt än vi var vana vid och skildrade med millimetersprecision en generation unga priviligerade vars största problem är vad de ska göra av alla de val man har i en västerländsk storstad.
Det fanns bara ett krux. New York, eller rättare sagt Brooklyn – ett av USA:s etniskt sett mest blandade områden – var kritvitt. Knappt en svart, latino eller asiatisk människa så långt ögat kunde nå.
Lesley Arfin, en av seriens manusförfattare, svarade på kritiken med att draen olycklig parallell till filmen Precious och påpeka att hon inte kände sig representerad i den, men bad senare om ursäkt. Istället förklarade Dunham att hon tagit till sig av synpunkterna och skulle åtgärda problemet i säsong två.
I den andra säsongen, som nyligen visats på C More i Sverige och senare kommer på SVT, dröjer det alltså bara några scener in i det första avsnittet innan seriens första svarta karaktär introduceras. Sandy (spelad av Donald Glover från populära Community) dejtar Girls huvudperson Hannah, vilket, utan att avslöja för mycket, leder till ett intressant samtal i avsnitt två om politik och för vem ras egentligen existerar.
Därför blir det också en sådan besvikelse när det visar sig hur obefintlig Sandys roll är i resten av avsnitten som hittills har visats. Han fungerar som ett alibi, den typiska ”Token Black Guy”, och hans korta gästinhopp blir som ett sätt för skaparna att säga ”kolla, Girls handlar inte ALLS bara om vita – sluta klaga och låt oss nu få fortsätta göra vår serie om bara vita”.
Med det sagt är det orättvist att Lena Dunham får utstå all kritik. Det är den världen hon känner till och det är den världen hon har valt att skriva om. På så sätt går Girls i samma fotspår som Seinfeld och Vänner, två andra klassiska New York-skildringar där metropolen förvandlas till ett under av homogenitet.
För faktum är att Girls inte är sämre än något annat – vita karaktärer, vita problem och vita liv är det som dominerar både på tv och i film, vilket antagligen är en direkt konsekvens av hur det ser ut bakom kamerorna. Och enligt Writer’s Guild of America har vad de kallar ”minoriteter” aldrig utgjort mer än tio procent av amerikanska manusförfattare.
Det är dock viktigt att påpeka att en rättvis representation av samhället är betydelsefullt på ett större plan. Poängen är inte att Girls prompt måste ha en framstående icke-vit karaktär.
Det som upprör är vetskapen om att en serie med fyra helt vanliga svarta/latinamerikanska/asiatiska karaktärer, som alltså inte är knarklangare/Vatos Locos-gangsters/kungfu-mästare (välj din favoritstereotyp!), aldrig hade plockats upp av HBO. Det som upprör är att jag som icke-vit har lärt mig av populärkulturen att identifiera mig med karaktärer som inte ser ut som jag själv – medan det motsatta, vita som måste identifiera sig med icke-vita, ofta möts av högljudda protester.
Vi lever trots allt i en värld där faktumet att huvudpersonen i tv-speletGrand Theft Auto: San Andreas är svart orsakar en storm av ”hur ska jag nu kunna leva mig in i rollen?”-vrål på internetforum och leder till en nedladdningsbar justering som gör karaktären vit . Där franska journalister klagar på att det inte går att identifiera sig med ett fotbollslandslag som utgörs av spelare med rötterna i Nord- och Västafrika. Där de enda svarta karaktärerna klipps bort från affischen när filmen Couples Retreat lanseras i Europa.
Så nej, det största problemet är inte att en serie handlar om fyra vita kvinnor och deras vita vänner. Det verkliga problemet uppstår när vi låtsas som om det är en korrekt skildring av vårt samhälle. Det är ett problem som är mycket större än Girls.
